Cerebral pares brukar förkortas CP vilket ordagrant översatt betyder förlamning genom hjärnskada.
Det är den vanligaste orsaken till rörelsehinder hos barn och ungdomar.
Av de cirka 100 000 barn som föds i Sverige varje år får 200 en CP-skada.

CP är egentligen inte en enhetlig sjukdom utan ett samlingsnamn för en rad olika symtom.
Ett rörelsehinder orsakat av en skada eller utvecklingsrubbning i den ännu omogna hjärnan är den gemensamma nämnaren. Skadan ska ha inträffat antingen under graviditeten,
i samband med förlossningen eller tiden närmast därefter.

Symtom

Den vanligaste följden av hjärnskadan är mer eller mindre nedsatt muskelkontroll. Variationen är
stor - en del barn har bara ett lätt rörelsehinder medan andra barn har kvar mycket lite viljestyrd motorisk aktivitet. Många barn och ungdomar som har CP, har förutom rörelsehindret, även andra funktionshinder, till exempel förståndshandikapp, epilepsi, perceptionsstörningar,
talsvårigheter och synskador.

Det finns olika orsaker till skadan

Den kan bero på att mamman har varit sjuk under graviditeten. Hon kan ha haft en virussjukdom,
en rubbning i ämnesomsättningen eller ett hjärtfel. Mer än hälften av alla CP-skador uppstår vid födseln. De vanligaste orsakerna är hjärnblödning, syrebrist, eller för tidig födsel. Sedan 70-talet
har antalet CP-skador ökat, eftersom allt fler för tidigt födda barn räddas till livet.

Tidigare orsakades vissa CP-skador av att modern och barnet hade oförenliga blodgrupper,
men det kan nu förebyggas. Upp till två år efter födseln kan CP-skador uppstå genom
hjärn- eller hjärnhinneinflammationer.

CP-skador på grund av olycksfall är mycket ovanliga.
Syrebrist och blödningar i hjärnan är de vanligaste orsakerna till CP. Beroende på var i hjärnan
skadan sitter och vid vilken tidpunkt skadan inträffat, visar barnet under sin utveckling olika symtombilder. Barn med CP har en försenad motorisk utveckling.

Cerebral pares kan delas in i tre huvudgrupper:

1. Spastisk CP

Spastisk CP är vanligast. Spastisk CP innebär en förhöjd muskelspänning i hela eller delar av
kroppen och ett svårkontrollerat rörelsemönster. Spastisk CP delas in i tre undergrupper:

  • hemiplegi - ena sidans arm och ben är påverkade

  • diplegi - båda armarna och benen är påverkade, men armarna mindre än benen

  • tetraplegi - båda armarna och benen är mycket påverkade.

2. Dyskinetisk CP

Dyskinetisk CP som innebär att barnets rörelser är felaktiga och ofrivilliga. Barnet kan inte
kontrollera musklernas spänning. Nyföddhetsreflexer kan kvarstå och bidra till att det blir omöjligt
att styra rörelserna.

3. Ataktisk CP

Ataktisk CP som innebär problem att samordna sina rörelser på ett bra sätt. Barn med ataktisk CP
har svårt både med rörelsernas storlek och med kraft. De har ofta dålig balans och mycket
nedsatt muskelspänning.

Hur yttrar sig CP?

Förlamningar är de vanligaste symtomen. De kan vara halvsidiga (hemipares), drabba benen
mer än armarna (dipares) eller drabba armar och ben lika mycket (tetrapares). Det förekommer
ofta spasticitet i de förlamade musklerna. Spasticitet innebär att musklerna är spända och inte
går att slappna av.

De muskler som drabbas är framför allt de som böjer handleden, vrider handen inåt, böjer armbågsleden, böjer höft- och knäled och vrider foten inåt. Detta ger felställningar som är
typiska för CP-skador.


Ofrivilliga rörelser är vanliga hos personer med CP-skador. Det innebär förvridna rörelser i armar,
ben hals och huvud. Det kan också ge grimaser och otydligt tal. Vissa personer med CP-skador får störningar på balansen och svårt att samordna sina rörelser. Ibland kan hjärnskadan ge mer komplicerade handikapp. Tidigare var problem med hörseln ett vanligt problem, men det
förekommer nu mest hos vuxna.

Dålig hörsel eller rubbningar i talorganens rörelser kan orsaka svårigheter att prata. Personer med
CP-skador som har svårt att tala förstår när andra pratar och kan använda hjälpmedel för att kommunicera, till exempel dator med talsyntes.
Epilepsi kan ibland förekomma hos personer med CP-skador.


Tidigare har många personer med CP-skador uppfattats som mindre intelligenta. Det har varit helt obefogat. Symtom som dålig hörsel, svårigheter att prata, grimaser och andra ofrivilliga rörelser
har många gånger missuppfattats. Därför har många med CP-skador felaktigt placerats på anstalter
för utvecklingsstörda och fått utstå mycket onödigt lidande på grund av detta. Det finns tyvärr fortfarande en stor okunskap bland allmänheten i denna fråga.

Utredning

Barn som har en misstänkt CP-skada utreds vid barn och ungdomsklinik. I utredningen ingår en neurologisk undersökning, undersökning av hjärnan för att lokalisera var skadan sitter samt
syn- och hörselutredning.

Behandling

Det är ofta svårt att från början avgöra hur CP-skadan kommer att påverka barnets motoriska och intellektuella utveckling. I takt med att barnet växer och utvecklas förändras symtomen och
utifrån dessa planeras sedan behandlingen.

Det finns ingen behandling som botar skadan/utvecklingsrubbningen, utan behandlingen vid CP består av olika sätt att mildra barnets symtom. Till exempel finns olika medicinska och kirurgiska åtgärder som minskar barnets rörelsehinder, eller läkemedel som är krampförebyggande vid epilepsi.


Den viktigaste behandlingen vid CP är dock habilitering, som på latin betyder att göra duglig. Målsättningen med habiliteringen är att genom träning och stimulering minska effekterna av
CP-skadan hos barnet och försöka skapa förutsättningar för en så bra utveckling som möjligt.

Behandlingen består av en kombination av olika behandlingsformer: Sjukgymnastisk, arbetsterapi (träning av det dagliga livets funktioner), behandling av tal- och språkrubbningar, kirurgisk behandling, hjälpmedelsförsörjning och medikamentell behandling (muskelavslappnande, krampförebyggande).

Barnet får träning i ett habiliteringsteam med olika terapeuter. I habiliteringsteamet brukar det 
ingå arbetsterapeut, förskolekonsulent, kurator, logoped, läkare, psykolog, sjukgymnast
och sjuksköterska. 

Det finns en rad olika sjukgymnastiska behandlingsmetoder för barn med CP. De mest kända är
Bobath, som är den vanligaste inom svensk barnhabilitering, samt Vojta och Petö (Conductive Education). "Move and Walk" har utvecklats ur Petö-metoden.

Under barnets uppväxttid varierar behovet av terapeut. Genom habiliteringsteamet ska barnet
och familjen kunna få hjälp med till exempel motorisk träning, psykosocialt råd och stöd,
hjälpmedel och handikappanpassning.

Större delen av behandlingen sker i form av träning och stimulering. Hos små barn sker den
oftast i form av lek och rörelseträning. För den psykiska utvecklingen är det också viktigt att
barnet får stimulerande upplevelser - att hitta på lekar som barnet kan delta i och där det
får pröva sina förmågor.

 

Back- Start