Följetongen "Kärlek på distans", del 417 (eller nåt)

Det börjar kännas som en tråkig såpa. Samma sak dag in och dag ut - inga brev och inga svar. Den här veckan har jag varit lite mer aktiv i att försöka få reda på hur det går med vårt ärende. I tisdags ringde jag den handläggare som skickade brev till mig, men hon var inte där, så jag försökte igen på onsdag morgon. Hon var fortfarande inte på plats, så jag ringde kundtjänst som kopplade mig till en annan handläggare. Som naturligtvis inte kunde svara på mina frågor utan hävisade mig till ytterligare en annan handläggare! Man undrar ju varför en handläggare skriver till mig medan en annan ska handlägga det hela?

Idag ringde jag upp denna person, och som tur var svarade han på en gång. (Jag var lite lagom stressad, för jag stod på förlossningssal från 6.50 till 9.15, och MV:s telefontider är 8.30-9.30, så det var på håret.)
Jag talade om vad jag ville, dvs få veta hur mycket längre tid det kommer att ta innan jag och J får ett besked om han får komma hit eller inte. Då säger människan att han just fick detta ärendet tilldelat sig för bara två veckor sen! Och att han inte hunnit titta på det än, men att han kommer att göra det idag eller på måndag.
Men så bra, sa jag, då kan jag få ett besked nästa vecka då? Nej så fort går det ju inte, menade han, för först ska det kollas igenom, sen ska beslut skrivas, sen ska beslutet tas upp i en beslutsfattande grupp (eller nåt sånt) och sen var det något mer som jag inte hörde, för där hade jag redan stängt av. Efter dessa turer får man ett besked. Vilket i praktiken innebär minst en månad till i handläggningstid.

Jag frågade hur det kan komma sig att man inte meddelar de berörda parterna att det kommer att ta längre tid, och så frågade jag om de kanske räknar med att folk drar tillbaka sina ansökningar pga att det tar så lång tid att folk tröttnar på att ha långdistansförhållanden. Neeeej så tänker vi naturligtvis inte, men vår enhet har aldrig varit så här hårt belastad förut, var det lite lagom vaga svar han gav mig.

Så nu vet ni - och jag - att det ser inte ut som om jag kommer att få ett svar förrän tidigast efter midsommar, och jag kommer inte att bli sambo förrän tidigast efter semestern. Och bara så ni vet, så är jag hjärtligt trött på byråkrati, myndigheter och att bli bollad runt.